Sverigedemokraterna det största hotet
Ytterligare ett gäng, med ett Aftonbladet med dåligt samvete i spetsen, börjar nu peka på faktafel i Åkessons debattinlägg. Föga förvånande har han inte bemödat sig med alltför omfattande efterforskningar för det han presenterar som fakta. Det är givetvis rätt att skärskåda detta i princip, men det förändrar lite i sak. Få är nog de människor som överväger att rösta på sd för att de presenterar överväldigande ”fakta”. Det är underliggande känslor och attityder hos en del av befolkningen dom sd vill väcka och det har de sannolikt lyckats med oavsett vad tyckare och experter nu dissekerar fram.
Alltså är det perifert att sd är ett parti med främlingsfientliga åsikter (glöm bort alla sidospår om att det är lite mer kultiverat att kritisera utövare av en religion än ett specifikt folkslag, det är givetvis bara förskönande dravel) och att de presenterar felaktiga till feltolkade påståenden för att underbygga dessa.
Vad som är viktigt är vilka lösningar sd har att presentera på problemen. För att göra det enkelt för oss förutsätter vi att det finns en konflikt, ett problem i att integrerar muslimer i Sverige idag. Vi kan till och med låtsas att sd har rätt i sina fördomar och skrämselpropaganda. Hur skall vi då lösa detta? För en politikers uppgift är så klart inte att beskriva problem för att locka sympatier från en tvivelaktig opinion, utan att lösa dem…
Sd:s lösning är tvivelsutan ökad konflikt, ökade förtroendegap, ökad egocentrering och hårdare attityder. Vi skall tänka mer i termer av ”vi” och ”dom” och sätta ”våra” intressen på agendan utan kompromissvilja. Lustigt. När löste upptrappad konfrontation och minskad förståelse för motståndaren senast en konflikt? Det skulle väl möjligen ha varit om Hitler hade lyckats med ”den slutgiltiga lösningen”, för er som attraheras av en upprepning av den politiken – att kort och gott utrota alla avvikelser man inte gillar. (Och för er som antecknar – där kom den obligatoriska nazi-referensen som bör inkluderas i varje debattinlägg med självaktning…)
Nej, det är förstås inget alternativ i det långa loppet. Det kan säkert kännas bra för stunden att samlas kring fanan och slåss för sin kulturella särprägel, men det är inget annat än det klassiska kissa-i-byxorna-syndromet – varm och skönt för stunden, men snart en kall, fuktig brun fläck.
Sverigedemokraterna lever mycket på föreställningar som att man inte ”får” kritisera islam och att de därför skulle fylla en uppgift som de som ”vågar”. Okej, nu har ni gjort det, och vad har ni åstadkommit?
Sverigedemokraterna vill ha ett samhälle som bara är anpassat efter någon diffus tanke om vad som är svenska värderingar, svensk kultur och svenska traditioner. Bevara Sverige svenskt, alltså. Eller kanske snarare ”gör Sverige svenskt igen”. Som om ”vi” vore fulländade och ofelbara och omöjligen skulle kunna ha något utbyte av att utvecklas och lära av andra människor. Det är deras lösning på det mesta.
Det är i sig orimligt, då vi redan lever i ett mångkulturellt samhälle. Det finns ingen väg bakåt (som om det någonsin varit en lösning – oavsett). Även om sd vill främja ”återvandring” är det givetvis så att vi inom en överskådlig framtid kommer att ha en muslimsk minoritet i Sverige. Om man nu ponerar vidare att detta skulle utgöra det problem sd vill ha det till är det alltså något man måste förhålla sig till mer eller mindre konstruktivt.
Då är Sverigedemokraternas lösning att mobba denna minoritet till underkastelse och tacksamhet över att de över huvud taget tillåts uppehålla sig på denna utstakade yta jord. I hopp om att hårda tag skall få dem att inse den svenska kulturens överlägsenhet? Eller bara av ren illvilja och oginhet som kanske eventuellt lindrar egna tillkortakommanden? Det kan vi nog bara spekulera i.
Men vi kan med ganska stor säkerhet säga vad det leder till om det får fäste i den breda opinionen. Att marginalisera och peka ut en minoritetsgrupp har historiskt sett aldrig lett till att konflikten som sådan minskat – tvärtom. Detta kan vi lära av tragedier som Jugoslavien, Mellanöstern och Nordirland, för att bara nämna några.
Känslan av utanförskap inför ett yttre hot svetsar samman även de mest divergerade grupper till motstånd. Vad har man åstadkommit med detta? Sannolikt fler islamistiska fundamentalister än muslimer som väljer en mer västorienterad tolkning. Sverigedemokraterna blir i det avseendet något av en självuppfyllande profetia. Det kommer att bli ökade motsättningar i ett sverigedemokratiskt Sverige.
Så, även förutsatt att Sverigedemokraterna vill det svenska samhällets bästa, förefaller deras lösningar långt ifrån tillfredsställande genomtänkta. En upptrappad konflikt gynnar förstås inte någon, egentligen. Det är bara ett klassiskt sätt att rida på rädslor för att underkuva folk och få makt. En verklig lösning på segregationen börjar förstås med en öppen och utsträckt hand mot den grupp man upplever som åsidosatt, för att arbeta fram en gemensamt acceptabel lösning. Uttryckt så låter det väldigt enkelt, vilket det förstås inte är i praktiken.
Om vi börjar med att återvända till verkligheten, så är segregationen inte så djup och problematisk som det ligger i Sverigedemokraternas intresse att framställa det som. Men de har ändå rätt i att det finns ett problem. Det löser vi inte nödvändigtvis genom ensidiga eftergifter, vilka Åkesson också tar billiga poänger på att kritisera, men definitivt lättare med dialog än med direkt attack.
Det största problemet är en grupp människor som känner sig utstötta och missförstådda av samhället och är beredda att ta till drastiska metoder för att göra sig och sina fundamentalistiska åsikter hörda. De har misslyckats med att anpassa sig till vårt samhälle och våra värderingar. De vill infiltrera allas vår vardag och sätta upp nya regler. De förökar sig som gräshoppor. De kallar sig sverigedemokrater – och låt oss aldrig ge dem ett lillfinger!
Läs Åkessons artikel här.
David Bergström
Kommentera artikeln: david@uno1.eu
