Vi behöver färre gränser - inte fler
Det fanns förmodligen ingen annan rimlig utväg i fallet Kosovo. Med över 90 procent etniska albaner fanns det ingen långsiktig motivation att hänga kvar i en statsbildning med ärkefienden Serbien. Att det internationella samfundet sedan Natos intåg 1999 dragit sig för att ta något beslut i frågan är mycket förståeligt. Dels har de tidigare erfarenheterna på Balkan lämnat en stor osäkerhet kring hur man ska hantera sönderfallande statsbildningar. Dels har man haft ett ansvar för att inte lämna den serbiska minoriteten i sticket eller uppmuntra ytterligare serbisk nationalism.
Men när Kosovas regering nu tog saken i egna händer är det med ganska stor uppbackning från omvärlden. Väntat ställde sig Ryssland och Kina på Serbiens sida, men det är snarast att betrakta som en formalitet och respekt för gamla historiska allianser. Någon enighet inom EU blev det inte heller sedan bland andra Spanien tvekat om att erkänna Kosova.
I TV-nyheterna fick vi se lyckliga svenska kosovoalbaner fira självständigheten. En kvinna som intervjuades uttryckte sig i stil med att: ”det är väl vad alla folk önskar – ett eget land!” Helt rätt för henne, helt rätt för Kosova – helt fel för världen i stort.
Få fenomen har skapat så många krig och så stort lidande som tanken om nationalstaten, allstå att varje folk – nation – ska ha en egen stat. I många fall föll det sig naturligt vilka folk som hörde ihop och var gränserna skulle gå, men i alltför många fall kom minoriteter i kläm på fel sida om en gräns, vilket lett till otaliga konflikter.
Vad världen behöver är inte fler länder och fler gränser – utan förstås färre. När Europas länder ger upp bit för bit av sitt nationalprotektionistiska tänkande för att samarbeta inom EU, är man på Balkan fortfarande låst vid tanken på nationalstaten som lösning på etniska oenigheter. Nu ska poängteras att jag med tanke på den historiska bakgrunden har full förståelse för detta.
Dock är det viktigt att vi drar lärdom av de våldsamheter vi bevittnade på första parkett i Europa under 90-talet. Nu är det viktigt att vi i Sverige och övriga EU också är beredda att lägga nationell stolthet åt sidan och börjar jobba tillsammans för att riva ännu fler gränser, vilka på 2000-talet bara hindrar människor från att röra sig fritt och handla med varandra på lika villkor.
Det kan tyckas ironiskt att de före detta jugoslaviska länderna nu alla tävlar om att få komma med i EU-gemenskapen (Slovenien är redan med, Kroatien och Makedonien är officiella kandidater och de övriga räknas som ”potentiella” kandidatländer). Från en gemensam statsbildning som exploderade till en överstatlig organisation där man åter kommer tvingas att samarbeta.
Nu är det förstås inte jämförbart ur det större perspektivet; EU är större, mer demokratiskt, öppnare och bygger på en annan dimension av frivillighet än såväl forna Jugoslavien som hela det gamla kommunistiska öst. Men för de små Balkan-länderna (Kosovo är mindre än Skåne) kommer det förstås att innebära att man förr eller senare åter kommer att samlas under samma fana och bli en lokal region med gemensamma intressen att driva inom EU. Det fina med unionen är dock att det inte nödvändigtvis behöver vara grannländer som bildar allianser eller har gemensamma intressen. Det behöver inte heller vara nationell enighet i frågor. Du har meningsfränder i liknande partier i de andra länderna som kan driva frågor på EU-nivå, oavsett den nationella hållningen.
Om än inte organisatoriskt fulländat är det här är framtidens säkerhetsventil i internationella frågor. Länder blir mer och mer beroende av varandra, men har alltid möjlighet att vara med och förändra, påverka och till och med motsätta sig. Det blir inte lika viktigt med just nationsgränser. Det kan lika gärna röra sig om regional samverkan och/eller mellanstatliga lösningar. Ett föredöme i den frågan är de brittiska öarna, där Irland och Storbritannien tillsammans har löst den eviga frågan om Nordirland, åtminstone på pappret.
I stället för att slåss om vilken stat man ska tillhöra, har Nordirland nu blivit en autonom provins som visserligen formellt fortfarande står under Storbritanniens vingar, men som har regionala samverkansorgan som gör den minst lika kopplad till republiken Irland. Alla tillgodosedda, på en gång. Liknande lösningar måste till även i Kosova. Det är nu oerhört viktigt att den serbiska minoriteten snarast lyfts in i matchen igen och får sina intressen tillgodosedda. Samtidigt som de måste acceptera nederlaget i att Kosova utropat sig självständigt, måste de få känna trygghet, möjlighet att påverka och helt enkelt framtidsutsikter i det förhållandet.
David Bergström
Bakgrund: Serbiska protester mot Kosovos självständighet
Kommentera artikeln: david@uno1.eu